Taiji Quanblogg

För dig som är intresserad av Taiji Quan kan jag meddela att jag har startat en ny blogg. Kolla länkar i slutet av den här bloggen under Universal Taiji Quan School Sweden. Du finner även denna blogg om du går in på www.wuwei. Välkommen att ta del av mina tankar kring en av den kinesiska kulturens kanske viktigaste exportprodukt, Taiji Quan!

© Kjell Flodgren

www.wuwei.se

Hej igen!

Titta gärna in på min hemsida så kan du läsa lite mer kring tankar och vägar att arbeta vidare med det du kanske börjat bekanta dig med på min blogg.

Kolla gärna på den senaste länken till You Tube, en länk till en video som Ben Kingsley, ni vet han som spelade Gandhi i storfilmen med samma namn, gjort kring den buddhistiske munken Thich Nhat Hanhs arbete med att stoppa kriget i Vietnam.

© Kjell Flodgren

Återanvändning – Ett inlägg om närvaro från hösten 2007

Om du tänker dig att du är ute och kör bil, visst är det då viktigt, för din och andras säkerhets skull att du respekterar trafikreglerna. Inte minst viktigt är att respektera stoppskyltarna. Kanske är skyltarna felaktigt utformade och svåra att förstå. Kanske är stoppskyltarna gömda bakom mångbladiga träd? Ja då är det ju inte så lätt att respektera dem men här har ofta myndigheterna ett bra grepp på vad som behöver göras och de strävar aktivt att göra det som behövs för att göra trafiken säker. I vilket fall så verkar det vara någonting som krånglar betänkligt på miljöplanet i vid bemärkelse!

Jag har i mitt liv och i mitt arbete som psykolog noterat denna ”vårdslösa trafik” utanför mig själv men även inom mig själv. Många gånger har jag , när jag känt att färden börjat bli farlig och okonstruktiv, försökt förändra i positiv riktning med vid ett antal tillfällen har det ändå inte lyckats mig att styra allting rätt. Varför?

Vad kan jag som ”fattig syndig människa” göra i det stora hela frågar man sig kanske? Man kanske är på väg att resignera. Inte vet jag men kanske kan man på ett trovärdigt sätt säga ”så och det är nog bara”, sant på sitt sätt. Jag är ju bara en liten del av helheten och det är man ju medveten om.

Själv brukar jag gilla att ta del av positiva idéer. Tror att man ska akta sig för att hamna som efterföljare av personer och ismer. Detta får dock inte hindra mig från att lyssna in de positiva som presenteras av andra.

Tänker just nu på hur det slumpmässiga mötet med den vietnamesiske Buddhistiske munken Thich Nhat Hanh och hans tankar idéer och erfarenheter, satte fart på mitt eget tänkande och experimenterande. Han noterade bland annat att många människor som lever på denna jord per definition är ”medvetslösa”, lite fritt tolkat från min sida.

Förhoppningsvis kan vi alla stanna till en stund och reflektera kring vad han menade.” Den enda tillgängliga stunden för levande är nuet” påstår han kavat. Då blev ju livet plötsligen en fråga om jag är här eller inte.

Han går vidare och säger. Om du inte praktiserar vad han kallar för mindfulness, närvaro i stunden, så är du inte här och inte heller vid medvetande, du är ”medvetslös”. För oss har begreppet medvetslös hitintills reserverats för att förstå att en person icke är kontaktbar efter en farlig olycka eller så.

Om man inte är närvarande i det liv som endast finns tillgängligt i ögonblicket, vid medvetande, så måste man ju sluta sig till att man per definition är ”medvetslös”. En verkligt obehaglig tanke med tanke på den intensiva ”trafiken”.

Om man inbjuder sig att vara närvarande, vid medvetande, i stunden så inbjuder man sig ju att varsebli det som händer inom och utom mig själv. Jag får på detta sättet den information, eller beslutsunderlag som man tex kallar det i företagsvärlden, som gör det möjligt för mig att tolka det som sker och ta ut en riktning som är konstruktiv för mig själv som individ och även som samhälls- och världsmedborgare.

Ett liv i närvaro skulle kunna beskrivas som ett liv i omsorg om sig själv och andra i världen och om världen som helhet. Det finns väl ingen som når dit kanske någon invänder! Mitt bidrag har väl ingen alls betydelse i det stora hela!? Men tänk om….tänk om du och jag startade eller fördjupade våra försök på området…vad skulle kunna hända……? Lite ljusare och lite kallare känns luften från det på glänt öppna fönstret. Morgonen har vaknat. Jag hör dörrar slå igen och öppnas. ……tänk om……….?

© Kjell Flodgren

Att göra eller låta göras, det är frågan

Ja denna frågan uppfattades av en person, som jag presenterade frågan för, som en fråga om att antingen delegera görandet till andra eller att göra själv.

Här i västerlandet verkar det finnas få erfarenheter av att låta saker göras men många erfarenheter av att göra med mer eller mindre överhettat sinne. Att göra med överhettat sinne är tex när man pressar sig eller tvingar fram något. Det handlar om en raslöshet driven av många olika möjliga orsaker. Det handlar i alla fall inte om lugnt agerande.

Inte för att jag själv varit i Asien men visst verkar det som om, eller åtminstone verkade det som om, att folk i den delen av världen ser/såg på livet på ett lite annnorlunda sätt. I dessa kulturer skulle det säker ”ringa andra klockor” om man började prata om att låta något göras. Associationerna skulle säkert vandra iväg i riktning mot funderingar kring hur man förhåller sig till sig själv.

Att låta göras är för mig att inbjuda sig att låta det som behöver göras göras på ett sådant sätt som känns så behagligt som möjligt. Gamla orspråk har en tendens att poppa upp i mitt sinne, så även nu: ” Fort och illa kan ingen gilla, sakta och väl slår ingen ihjäl”.

Är det ackumulerad livskunskap eller bara skräp som vi finner i ordspråken? Det som poppar upp inte bara en gång utan många gånger, kanske bara i olika tappningar, anar jag att , åtminstone för min del, har något viktigt att säga oss.

På senare år har tex det engelska begreppet mindfulness börjat poppa upp i terapibraschen. Mindfulness kan man ju översätta som övande av närvaro i nuet oavsett vad man gör eller inte gör. Närvarocentrerat arbete…ja det har ju också funnits länge inom terapibranschen.

Ja då är väl allting gott och väl, det gamla fruktbara kommer tillbaka i annan tappning beskrivet med andra ord eller?

Nja, kanske men kanske inte. Kan hända att vi tappar bort något av substansen eftersom vi måste påminna oss? Kanske vi inte var i kontakt med substansen men trodde vi var det? Kanske är det orsaken till att vi behöver påminna oss eller?

Vem har förresten inte i något sammanhang tagit till sig ideér som gjort att man i vänskapskretsen kanske börjat framstå som en ”plastjesus” och hur bra är det? Ja men det är väl bra att sprida kunskap och ideér, kanske någon säger? Javisst är det bra med en början åtminstone och vem vet egentligen någonting på ett säkert och varaktigt sätt? Vem har denna varaktiga djupgående kunskapen?

Finns medvetenheten om att det finns en yta och ett djup i alla begrepp och i allt görande så har man ju en konstruktiv utgångspunkt för utveckling. Hur ska jag sedan utveckla mig eller ska jag låta mig utvecklas och vad är skillnaden?

Att utveckla mig genom att göra det har jag ju prövat, som tex genom studier och träning i att bygga hus etc, men hur gör jag för att låta mig utvecklas?

Hur gör jag för att inte göra?

Hur gör man för att låta någonting göras?

För många år sedan fick jag en till sysnes paradoxal uppgift på en pedagogikkurs. Jag fick uppdraget att föreläsa på temat ”Föreläs inte”. Hur skulle du ha löst frågan? Hur skulle du ha gjort eller låtit uppgiften göras?

© Kjell Flodgren

Psyket och kroppen i samspel

Jag har föreslagit att vi betraktar människan i ett systemperspektiv! Om man ser människan ur ett systemperspektiv kan man, som konsekvens av detta, välja att fokusera på det ständiga samspelet mellan kroppsliga, psykologiska, relationsmässiga och existentiella faktorer. Oavsett vilka delar man tar med i sitt systemperspektiv så är det en självklarhet att allting i våra liv påverkar allt annat. Buddhisterna kallar detta ständiga samspel mellan allting i livet för “interbeing”, ett ord som ännu inte finns i de engelska ordböckerna. På svenska skulle “interbeing” kanske kunna översättas till “intervarande”, även om det lät lite tungt. Kanske finns det ett bättre ord?

Kroppens förutsättningar för att kunna fungera på planeten jorden är helt beroende av tyngdkraften. Om våra kroppar inte är i harmoni med tyngdkraften uppstår tex belastningsskador.

En effektiv vila mot underlaget, som är förusättningen för bra balans under passivitet och rörelse, utgör kroppens stabila grund. Att inbjuda denna grund att vara allestädes närvarande för våra kroppar är således en viktig uppgift för oss människor, ett arbete på en kroppslig grundning.

Vad är det för märkvärdigt med det, det kan jag ju redan kanske någon säger. Nå hur enkelt är det att åstakomma denna ständiga vila mot underlaget kanske någon annan tänker!?

Ja det låter sig sägas att vi ska inbjuda oss att samarbeta med tyngdlagen för att vara konstuktiva men vad är det då som gör att vi inte förmår oss att göra detta.

Om du läste avsnittet om “psykologisk grundning” så beskrev jag svårigheten att styra om “styrhytten” var fylld av rök/inre stress.

Den kroppsliga grundningen är således beroende av hur det ser ut i det mentala rummet, psykets boning.

Var ska man börja då kanske du frågar dig?

Jag svarar på alla ställen samtidigt, inte som ett tvång utan som en inbjudan.

Hur ska detta ske?

För länge sedan stötte jag på ett tyskt ordspräk: “Übung macht den meister” , ”Övning gör mästaren”.

Ännu längre tillbaka i tiden fann jag ett gammalt kinesiskt ordstäv: “Jag hör och jag glömmer, jag ser och jag minns, jag gör och jag förstår”. Ja det verkar ju som om, i alla fall en del av gammal kunskap pekar ut det viktiga i att öva för att kunna förändra i konstruktiv riktning.

Låt oss säga att man, i en svår situation, prövat att lösa denna situation på ett visst sätt och det inte har lyckats ja då måste man ju pröva något annat. Man skulle kunna konstatera att man befinner sig i en återvändsgränd, i det man inom terapikretsar kallar för ”more of the same-fällan”. Lösningsförsök som man prövat och som visat sig inte fungera kommer med stor sannolikhet inte att fungerar bättre i en speciell situation utan man behöver finna nya som fungerar.

Kroppen kan inte vila effektivt mot underlaget när psyket befinner sig i ett stressat tillstånd, vilket innebär generella spänningar i hela kroppen/hela systemet.

Psyket kan inte lyssna till kroppens signaler på grund av den inre stressen, det mentala rummet är helt enkelt för fullt av stress.

Psyket kan heller inte vila, vara grundat, om kroppen inte effektivt vilar i kontakt med underlaget eftersom recpetorer från kroppens kontaktytor hela tiden signalerar ”otrygga signaler” = stress. Det mentala rummet embarkeras av inre stress

Uttryckande!? Ja uttryckande kan vara ett första steg mot stressbefrielse, att börja psyket att fungera vilket kan vara en början i skapandet av en positiv spiral, en friskspiral.

Om jag skulle be någon att inte bajsa på fjorton dagar så skulle de flesta säga nej det vill jag inte, det går inte. Om jag bad någon hålla tyst om någonting känslomässigt laddat så skulle det med sannolikhet vara lättare att acceptera men dock sannolikt lika skadligt.

Vad är konsekvensen av att hålla tillbaka känslor och tankar som skulle behöva uttryckas?

Vad är konsekvensen av uttryckande?

Bättre balans och grundning i psyket……. som bland annat innebär bättre förmåga till lyssnande till kroppens signaler som i sin tur medför bättre grundning för kroppen…… som i sin tur minskar stressande otrygghetssignaler, från kroppens kontaktytor med underlaget, till psyket vilket medför en stabilare grundning…som i sin tur hjälper kroppen att vila bättre mot underlaget i alla situationer, även där vila och balans mot underlaget inte är givet…osv. Var man börjar åtgärderna är inte viktigt utan det viktiga är att man börjar hjälpa både psyket och kroppen till en bättre grund.

Att få uppleva den psykologiska grunden innebär ett långtgående kontinueligt vilsamt lyssnade till och respekterande av mig själv som person. Istället för att hålla tillbaka och konservera ett skadligt inre stresstryck inbjuder jag mig uttryckande av det som pågår inom mig, inte minst på det känslomässiga planet. Visst är det så att inte alla har tillgång till personer som kan lyssna på ett konstruktivt sätt men det är ända viktigt att peka ut vikten av detta. I det fall ingen finns att tillgå så finns ju i alla fall möjligheten att söka professionell hjälp. Om jag frågade om det finns ett egenvärde i att bajsa skulle jag säkert få ett rungande JA!!!

Finns det ett egenvärde i att uttrycka sig?

På många ställen har man planerat in detta uttryckande som tex på brandstationerna där man gör detta i form av vad man kallar för ”debriefing”, alla inblandade får sitta ner tillsammans och släppa ut tankar och känslor efter insatser som inneburit förstörelse och kanske även död i varierande omfattning. Uttryckande kan ju ske på många olika sätt som att prata, skriva, måla, sjunga, spela instrument, röra på sig etc.

Arbetet på att dränera det inte mentala rummet på inre stress är ett arbete som bereder väg för en psykologisk grund genom ett grundningsarbete innefattande både psyket självt, kroppen,relationer och existentiella aspekter av livet.

Vad ska ut och hur ska detta uttryckande bli konstruktivt? Vad innebär det att arbeta på en relationsmässig grundning. Vad är en relationsmässig grund?

Jag återkommer!

© Kjell Flodgren

Psykologisk grundning

I de senaste presentationerna har jag uppehållit mig vid vikten av att prioritera den egna energianvändningen, ”Det viktigaste är det viktigaste”. Jag har även försökt intressera läsaren för grundningsarbetets viktiga roll i våra liv.

Som en möjlig väg till förbättrad kroppslig grundning har jag pekat ut medvetet gående, ett gående med konstruktiv inriktning där man övar sig i att släppa ner sin kroppstyngd i underlaget i koppling till att man riktar och inviterar varseblivningen och medvetandet att röra sig nedåt. Som en möjlighet till fokuserat övande har jag också föreslagit Taiji Quanträning.

Vilka är förutsättningarna för att psyket också ska kunna vara grundat på liknande sätt som kroppen och hur kan man arbeta för att hjälpa psyket att åstadkomma detta?

Jag har redan sedan tidigare tagit min utgångspunkt, för mina beskrivningar av människan, från ett systemperspektiv, det ständiga samspelet mellan kroppsliga, psykologiska, relationsmässiga och existentiella aspekter.

Jag brukar beskriva psyket som ”styrhytten”, den plats inom oss som tar emot signaler från alla sensoriska system (syn, känsel, hörsel, lukt och smak) och som arbetar kontinuerligt med att smälta ned alla aktuella och tidigare erfarenheter från livet till det vi kan kalla för mening. Vi är ute efter att förstå oss på den egna kroppen, psyket, relationer och det övergripade sammanhang som är basen för våra liv.

Jag har valt att kalla psykets ”bostad” för ”det mentala rummet”. Om ”det mentala rummet”, fylls av stress på grund av turbulens skapad av yttre eller inre obalanser uppstår en påfrestande situation. Människor som redan vilar i ett konstruktivt meningsskapande har fungerande klara-av-fömågor/coping.

Klara-av-förmågor är problemlösningsförmågor, som byggs upp under livet, och som är helt avgörande för hur livet kommer att gestalta sig, inte minst när man stöter på problem.

Man skulle kanske kunna jämföra den för psyket ansträngda situationen, invasionen av stress, med tex om en cock pit i ett flygplan invaderades av tjock rök. Styrningen kommer att bli mycket försvårad kanske till och med vara omöjlig med katastrofala följder.

När psyket inte alls kan styra måste akuta insatser sättas in, kanske i form av att man samtalar med någon god vän, partner, terapeut etc. I det långsiktiga perspektivet måste man utveckla nya sätt att handskas med denna eller liknande frustrerande situationer i förebyggande syfte. Man kan bör således inbjuda sig att utveckla nya fungerande klara-av-förmågor.

Hur ser man till att psyket kan fungera akut, återta sin styrande funktion, och långsiktigt, undvika tillstånd av kollaps i styrsystemet?

Du som är bilägare kan ju notera att Bilprovningen fyller en liknande funktion, en regelbunden kontroll av bilen så att den inte ska bli farlig för oss, tex genom att den inte går att styra.

Isojärvi Kangos Norrbotten Sverige

Om Wilfred Bion, den kreative engelske psykoanalytikern, skulle få och kunna uttala sig, skulle han med stor sannolikhet peka på vikten att låta det viktigaste vara det viktigaste även i den här situationen.

Han skulle föreslå att vi som människor skulle arbeta på att utveckla våra klara-av-fömågor och vår förmåga att smälta ner alla våra livserfarenheter till mening. Kanske skulle Zenmästaren Thich Nhat Hanh poängtera att ”Det finns ingen väg till förändring, förändring är vägen”, en hållning kännetecknad av positiv tilltro till våra möjligheter. Han skulle kanske fortsätta med att konstatera ”Gör denna stunden till den bästa stunden i ditt liv”.

Uppdraget att förebygga uppbyggnad av inre stress går ju i första hand till våra föräldrar och alla vuxna i ett barns liv. Om det stödet under uppväxten inte faller ut i form av fungerande klara-av-förmågor måste ju den vuxne själv arbeta på detta. Arbetet försvåras för vissa människor på grund av genetiska störningar etc.

Fokus på problem eller symptom är oftast inte konstruktivt i ett längre perspektiv. Om man prövat lösa en situation med samma lösningsförsök som man vet inte fungerar då är det dags att söka hjälp. Man har hamnat i den så kallade ”More of the samefällan”.

Att fokusera på att hjälpa kroppen att fungera som en kropp ska fungera är att omfokusera från problemen till någonting som är stödjande både för kroppen och psyket bland annat genom en reducering av den inre stressnivån.

När styrhytten/psyket inte är överbelastat är det lättare att tänka och lyssna på kroppens signaler. För att stödja kroppen måste psyket lyssna på kroppen signaler och även arbeta med att förstå vad dessa innebär för att psyket ska kunna skicka ut de signaler som bland annat är grunden för ett konstruktivt hållnings- och rörelsemönster.

Andra vägar är att inbjuda sig att släppa ut den inre stressen genom att söka stöd i samtal med trygga personer, föräldrar, vänner och kanske till och med hos en terapeut.

Gränssättning i relationer och när det gäller egen aktivitet är också viktigt, ett arbete på att ”Vara snäll med sig själv”.

Att arbeta på kroppslig grundning är en hjälp till psyket att fungera.

Människan är en tänkande varelse, skapelsens krona enligt vissa, och tänkandet har och kommer alltid ha en stor roll i våra liv, även form av problemlösning. Mentalt övande inriktat på dissociation/att skapa distans till sådant som upplevs som stressande är också ett viktigt redskap i att, både akut och långsiktigt, hålla det mentala rummet fritt från stress, ett arbete på att ha ett fungerande psyke – ett grundat psyke!

© Kjell Flodgren

”Miraklet är inte att gå på vattnet utan att gå på jorden”

aug 13th, 2007 by grundningsmannen Edit |

Som uppvuxna i ett kristet land har vi väl alla, mer eller mindre, med oss en del kristna metaforer/bilder som tex när Jesus gick på vattnet. Temat har kommit att stå för något ogripbart men påtagligt, kanske till och med metafysiskt. Temat, att gå på vatten, har förekommit tex i filmen Mr Chance, med Peter Sellers.

Den buddhistiske Zenmästaren Thich Nhat Hanh verkar, enligt min uppfattning, vara en ekumenisk man som stödjer folk att stanna i sin religiösa eller ickereligiösa hemvist och bara komplettera med vad han kallar för mindfulnessövningar.

Mindfulness översätter jag med närvaro och är ett ord som i dagsläget, inte minst inom psykoterapeutiska kretsar, blivit så populärt så att det nästa börjat tappat sin mening. När en dynamisk process eller förhållningssätt tappar sin dynamik, folk handskas med ett sådant begrepp som vore det ett ting, då finns en uppenbarlig risk att ordets substans går förlorad.

Nåväl zenmästaren uttryckte sig på det tidigare omtalade audiobandet som följer: ” Miraklet är inte att gå på vattnet utan att gå på jorden”. Är han ointresserad av det andliga/övernaturliga? Skulle inte vi alla behöva sträva efter andlig upphöjelse eller…? Nej, han verkar vara en person som verkar vilja inbjuda sig själv och andra att vila i nuet och må bra. Jag håller med honom i hans konkreta inriktning och skulle underbara andliga upplevelser inträffa längs vägen så är det väl bara positivt.

Nu frågar man sig kanske: ” Går inte alla människor på jorden?” ”Vad innebär det att gå på jorden och vad har detta för konsekvenser om man skulle kunna det respektive inte kunna det?”

Lek med tanken och/eller pröva följande att du för en dag tar kortare steg, släpper ner hälen i underlaget, släpper ner fotbladet och inbjud en tyngdöverföring ut över hela fotsulan. Bråkdelen av en sekund är trycket jämt fördelat på fotsulan innan du tar nästa steg. Inbjud dig att föreställa dig att du släpper ner hela din kroppsvikt ”ner genom” varje fotsula växelvis. Istället för att tänka ut middagsmaten eller handskas med någon frågeställning inbjuder du din uppmärksamhet att vila i fötternas kontakt med underlaget. Du inbjuder dig att tänka att du inte är på väg någonstans och inbjuder dig att göra gåendet till en njutning, en närvaro eller mindfulnessövning. Du inbjuder dig att gå på jorden i ordets egentliga mening, någonting som tyvärr inte är så förekommande i dessa dagar i vårt samhälle.

Denna typ av fokuserad aktivitet av tillåtande slag skulle även kunna beskrivas som ett grundningsövande, en inbjudan att vila mot underlaget, en invitation som efter hand kommer att hjälpa dig med bland annat kroppslig och mental avspänning och ett konstruktivt samarbete med tyngdkraften. Oförmågan att släppa ner kroppstyngden ner genom kontaktytorna ner i underlaget förhindrar effektiv vila mot underlaget och skapar problem på alla områden.

Vad är det som förhindrar dig från att åstadkomma denna njutning och vila?

På kroppsområdet försvårar ett okonstruktivt hållnings- och rörelsemönster, som under årens lopp inpräglats i vad som blivit ditt habituella/vanemässiga mönster, det njutbara och konstruktiva gåendet.

Därtill, inte minst viktigt, kommer att all psykologisk, relationsmässig och existentiell inre turbulens motverkar kroppslig grundning/avspänning och rörelseglädje.

Kanske har Zenmästren rätt!? ”Miraklet är inte att gå på vattnet utan att på jorden”.

© Kjell Flodgren